FÄSTEFOLK. 435 Och så denna historia (maj 1843): »Vårmorgnarna locka som oftast ut »ungdomar» att hämta frisk luft, men jag, som sitter i väfstolen, tänker: »morgonstund har guld i mund» och sitter vackert hemma. Den väfven, den är riktigt ett tålamodsprof, men Mamma påstår att det är mycket nyttigt, och moster Backman säger: kära barn, kom ihåg gamla ordspråket som lyder: en elak man, en trasslig härfva, en slarfvig gryta och rå ved m. m.; och glad måste du ändå vara. Apropos, jag måste berätta för dig en anekdot. Det var en gång en fästman, som ville pröfva sin kära blifvandes lynne och gaf henne genom flickans mor en utomordentligt hoptrasslad härfva att nysta. Flickan redde den också verkligen och nystade den helt tranquilt; dock märkte fästmannen att hon ofta gick ut emellan. Efter någon tid, då hon som hans hustru oupphörligt plågade honom med sitt häftiga, otåliga lynne, frågte han henne hur hon så gladt och lugnt kunde nysta ut den orediga härf-van, som han ville pröfva henne med. — Å, det gick bra, sade hon, då jag fick gå ut emellanåt och bita i dörrposten i stället för i dig. — Var hon inte söt? En sådan huld och öm maka skall jag laga att du får också; är du nöjd med det?» Det är lätt att förstå att sådana bref skola tjusa en skriftställare, helst då lustigheterna komma fram utan ali pretention och ofta förbinda sig med uttryck af stark känsla. Så skrifver han ock redan i oktober 1842: »Hvad jag håller af dina bref — just så, alldeles så skall min egen Milla skrifva, just så, alldeles ur ditt eget hjärta. Huru jag känner igen dig på hvarje rad! Det är din själs anletsdrag — ljusa, lugna, vackra drag — du är så vacker, min ljufva Milla, jag törs nog säga dig det,