436 i hamn. ty jag tänker därvid mest på din själs ögon, som se på mig så rena, klara, strålande af godhet och kärlek. Om jag aldrig hade sett dig på denna jord — hvad mitt lif då vore, vet jag intet — om jag aldrig hört ditt namn och aldrig älskat dig — jag skulle visst ändå hafva lärt känna dig, skulle visst ändå hafva odödligt älskat dig, om en främmande räckt mig ett enda sådant bref af dig.» En annan gång säger han: »Just därföre håller jag af dina bref, för det de ej ha ordentlig början, midt och slut, som andra bref — utan Milla lilla själf är deras början, midt och slut — Milla öfverallt — eller rättare Millas kärlek öfverallt.» Ja han säger: »Jag har ämnat utgifva dina bref i ett litet ljusblått häfte, som skall bära titeln: »En skön själs bekännelser», och dedicera det till alla snälla flickor inom Suomis landamären. Det skall bli en söt bok, alla goda hjärtan skola klappa af glädje därvid.» Men när hon blir förskräckt öfver denna plan, svarar han: »Var lugn för dina bekännelser; de äro mig alltför heliga för att handlöst kastas ut för tusende profana ögon.» — Hvilket allt icke hindrar honom att en annan gång, då hon glömt att skrifva datum, ironiskt tacka för hennes bref »af den nollonde nolliari nollhundrade nolltinoll». Hans beröm upptar hon med sin vanliga anspråkslöshet: »Du tycker om mina slarfviga bref, som jag aldrig sen läser igenom, så de troligen ej ha mycket sammanhang. Men hvad tror du jag då gör? Vet du hvad det är för en skillnad på våra bref? — att man måste känna och hålla af mig för att kunna hålla af mina bref, men dig måste man hålla af till och med bara för brefvenas skull.»