FÄSTEFOIyK. 451 mig: försaka Emili, och du har räddat ditt folk! så skulle jag säga: tag henne! — det vore detsamma som att säga: tag mitt lif! — men jag sade det ändå. Jag kommer ihåg en saga om en turkisk sultan--men nu skenar jag, har ej lust att vara en sultan och ämnar ej heller bli det.» Emilie svarar härtill: »Käraste på jorden! Ja hvad skulle jag ha som vore kärare än du? Intet i världen. Du har ditt aldrakäraste Finland du, kantänka — din klippare, och understår sig verkligen att säga mig midt upp i synen, att han kunde ge bort mig för sitt fosterland. Du är visst en artig fästman! Du skulle ha sagt som andra fästmänner bruka: jag vill uppoffra lif, ära, fosterland, ja allt för den sällheten att äga dig. Det hade kunnat låta sig höra; men i stället säger han--. Det skall jag säga dig till straff att — jag skulle göra detsamma precist. Men det är nu bäst att du känner min styrka i det fallet (nämligen att ge bort dig), så du behöfver ej ta dig alltför illa af hotelsen. Och dessutom är jag nu inte så alltför stor patriotissa, så jag just kunde ge bort min sällhet så alltför lätt. Visst håller jag af Finland mer än af något annat land i världen; och stode Finland i fara, så gaf jag bort både dig och mig själf, om det kunde räddas därigenom; men allena vill jag ej bli här, ty då är Finland inte bättre än Siberien eller något annat land på jorden.» Så hade det sin djupa symboliska betydelse, att de båda älskande, då de voro långt skilda från hvarandra, kommo öfverens att på samma klockslag om julaftonen se upp till samma stjärnor, och med dem sända en