45° i hamn men aldrig sorgen, så länge den älskade är säll af sin kärlek. Det är icke så ondt om kärlek på jorden, som mången tror, men jag tror att icke alltför många ha den glädjen att älskas tillbaka just så, som man älskar själf. Det är hemligheten af kärlekens alla sorger, oro och kval, att två icke älska hvarandra lika. Kan man ej säga, att en älskar i himmelsblått, en annan i mörkrödt, en tredje i ljusrödt, en fjärde i hvitt, och att de äro många som älska i grått — som hålla af sin egen vän för hvarjehanda husliga dygders skull? Men du Milia, jag vet två, som hålla af hvarandra i ingen, färg (om ej i violett?), men förstå så väl hvad det betyder att din Gud skall vara min Gud, ditt hem mitt hem, din fader och moder skola vara mina. Vi ha funnit hvarandra efter långa år af orolig längtan, då vi ingen riktig glädje hade af det slag som går lik ett ljus öfver hela lifvet. Se Milia, voro vi ej egennyttiga i våra förra tycken, så varma de voro? Där lågo ändå i botten så många tankar på egen sällhet. Men nu är det vår glädje att gifva och ej att begära; hvad skulle vi ej båda kunna offra för hvarandra? Hvad vore det som den ena af oss nu ville behålla för sig? Skulle jag ej gifva lif och lycka för din sällhet, och du för min? Jag vill ju arbeta för dig, och du lär ej heller slippa att få mycket bråk för min skull. Men just det är vår glädje, att vi göra allt det där för hvarandra — låt oss ändå tillägga, att vi ock göra det för Guds skull och för vårt fäderneslands skull. Ja kära goda Milia, näst Gud får du lof att hålla af mig, men du skall också älska ditt kära finska fosterland så innerligt som jag älskar det. Vet du att här på jorden är det finska folket din enda fruktansvärda rival — bagatell, jag vet att ni förlikas. Men skulle någon, som aldrig ljuger, säga till