väntan. 457 min lilla Milla, men jag anser mig rik, så länge jag äger dig, hälsan och själens frid. Nog skall det gå fram för oss, fast vi kanske behöfva tålamod. Gud vet om vi blefve så lyckliga, om vi vandrade i gull och öfverflöd. Människan är svag, det hade kunnat komma smolk i vår lycka, ty medgången gör sällan vis. Nu äro vi hänvisade på oss själfva; gifve Gud, att jag kunde rättfärdiga din kärleksfulla tillit till mig! Det skall Gud veta, att jag felar i många stycken.» Med detta hans svar är, som man väl kan förstå, fästmön »obeskrifligt nöjd . . Så just trodde jag också att du skulle tänka, fast jag engång var så ängslig, då jag skref. Din Emma är den lyckligaste flicka på jorden, i ali sin olycka.» Faderns trångmål aflöpte emellertid bättre än man i början vågat hoppas: han bjöd sina borgenärer ackord: sextio procent — »Aspegrens creditorer fick bara aderton, har jag hört» tillägger Emilie — och reste till Helsingfors, där han fick sin frände Borgström att garantera ackordsumman. Men när Zachris träffat honom, skrifver han: »I sin grannlagenhet trodde sig gubben böra förklara mig fri från min förbindelse, om jag ville. Store Gud! Milla, jag hade kunnat skratta af hjärtans grund — om ej blotta tanken på att förlora dig hade skrämt mig att vara allvarsam. Jag förstår nog att värdera gubbens vackra grannlagenhet — men jag skulle skänka bort min lycka, min rikedom, mitt lifs ljusa ängel, min Milla — skänka henne för några lumpna riksdalers skull mer eller mindre! Nej jag tackar vackert, jag kan låta processa bort min enda röck, men min enda flicka är jag så god och behåller i lust och nöd. leke förgäfves har jag i flera