456 i hamn. båda. Ja, goda Milla, icke kan jag banna dig för det dina älskade föräldrars bekymmer bedröfva dig. Också mig har det smärtat — jag behöfver väl ej säga dig, att jag ihågkommit endast dem och er, ni goda kära syskonring! Ännu återstår ju det hopp, att försynens godhet och människors rättskänsla afvänder det slag, som hotar att drabba ert timliga goda; men skulle sorgens dagar komma, så är det för dina goda föräldrar en tröst, att de utan eget förvållande lida af den vansklighet som alla jordiska ting äro underkastade, och de hafva dock en rikedom kvar i sina goda barn, för hvilka de i bättre dagar gifvit och gjort så mycket de kunnat. Ack, mången äger icke så mycken rikedom i världen, som ett godt samvete och goda barns kärlek. Mången går i öfverflöd och masken gnager hans hjärta, och ingen kärlek äger han att hugsvala sitt sorgsna sinne med. Och den som under lifvets skeppsbrott bärgat samvetets frid och helst ett enda älskande hjärta att luta sitt hjärta mot, han äger ändå det bästa i behåll. Gud, som gifver sparfvarne sin föda och kläder liljorna på marken, nog sörjer han för den timliga bärgningen, blott vi själfva hafva ett fromt sinne och en redlig vilja. Därföre, huldaste, skall du vara stark och glad och hoppas till Gud; ty han, som låter den onda dagen komma, han låter den nog gå öfver, och framtiden, min Emma, har mycket ljus när man öfverlämnar den i Guds händer Du vet nog förut hvad jag svarar på det som du skrifver om dig själf. Du vet det nog, att jag aldrig tänkt på gods och gull när jag tänkt på dig, du min egen älskade flicka, som dock i alla skiften är min bästa rikedom. Du hade varit mig kär om du ägde millioner — men ännu kärare om du ägde intet. Jag är också fattig,