väntan. 463 Detta nya bevis på »landsmännens» förtroende gladde naturligtvis ej så litet Topelius. Men ekonomiskt taget var ej heller kuratorskapet något fördelaktigt uppdrag: äfven det var lönlöst, men pålade väl sin innehafvare i någon mån plikten att »representera». Om han sålunda ej såg sig i stånd att synnerligen mycket minska sina utgifter, sökte han i stället öka inkomsterna genom att göra sig tidningsarbetet till godo så mycket som möjligt. För året 1842 hade han haft ett fast arvode af 900 rubel, hvaraf han dock, som vi sett, ej hade i nettobehållning mer än 728. Han fick nämligen ej blott själf hålla sig tidningar, både inhemska — bytesexemplar brukades ej vid denna tid — och några utländska, utan ock betala sommarredaktör. Nu föreslog han Wasenius, att hans arbete för 1843 skulle honoreras i förhållande till prenumerant antalet. Och så bestämdes redaktörsarfvodet till halfannan rubel banko för hvarje prenumerant ända till 650, och för hvar öfverskjutande skulle han få 3 l rubel banko eller 1 rubel silfver. Denna anordning möttes af den försiktiga modern i början med misstro. »Bara nu ej snålheten bedragit visheten och du får mindre än du haft; jag är rädd därför.» Så skrifver hon den 14 januari 1843, och den 3 februari heter det: »Du skall ej i perspectiv se inkomsterna stora och utgifterna små, utan tvärtom, så går det bättre.» Hon tror att han för litet tar i betraktande afbränningarna på sitt redaktörsarfvode, men säger tillika: »Låt mig alltid veta om du får flere prenumeranter» — en uppmaning som sedermera ofta förnyas. »Och så skulle jag önska veta hur stor skuld du har —