468 i hamn. tycker om att svärma litet, när hon älskar riktigt varmt och innerligt.» En annan gång, mot slutet af 1843, skrifver han: »Ibland ville jag vara en torpare och att du vore en torpareflicka och att jag hade en 6 alnar hög, bred och lång stuga ined ett enda rum uti och att jag då kunde öppna för dig den låga dörren och säga: kryp in, du min enda rikedomsskatt, välkommen till vårt eget! I stugan skulle vi ha ej mer än en af hvar sorts möbel, men två stolar och två skedar. Förstås att vi då vore födda till torpare, annars kunde vi ha trångt. Nu äro vi likväl inkastade i medelklassen, som i alla fall är den lyckligaste, och därföre måste vi ha ett bredare golf att spatsera på arm i arm under skymningarna. Och att jag ännu ej har ens så mycket att bjuda dig, det är dock sorgset. Men Gud unnar oss hvarandra kanske snart nog.» Och i februari 1844: »Klockan är snart 8 — solen går upp och mina fönster ligga mot öster. Vackra isblommor pryda mina rutor, likt stora skogar af palmer och myrten, i hvilka den allrakäraste inbillningen kan skapa orangedoft och kärlek — bygga en liten hydda af bamburör och bjuda Emilia att bo där. — Låt vara att det där är isdrömmar, som smälta bort för verklighetens middagssol — i min hydda skall du ännu bo en dag — i dess låga dörr skall jag mottaga dig i varmaste famn — men ännu har den hyddan endast himlen till tak, jorden till golf och till väggar — min toma famn. Dock vi bygga, vi bygga. Stenfoten är redan lagd. Och min skatt är du — min bästa uppå denna jord.» Men han ville nog göra hvad han kunde för att skaffa henne en hydda äfven i verkligheten.