VÄNTAN. 467 ock han får höra de gamla kära styckena af Moscheles och Hertz. — Fisket glömmes naturligtvis ej, och metaren har lycka som vanligt. Den 9 september hade han redan gjort af skeds visiter och packat in; men Staudinger, som skulle bli hans reskamrat, dröjde. Först den 14, efter det han berättat om en fiskefärd, heter det: »Gick så till quistarna — satt i förtrolig krets — pianot borta var. — Vi sade vackra ord. — Då kom ett skyndsamt bud, att Staudinger var här — och dimma bredde sig i klamra ögons glans. Men ut vi gingo då i himmelsk månskenskväll och sade så farväl, och mot de långa dar med rädsla ögat såg; men hjärtat hade ro. Och Staudinger var där.» Följande dag: »Vi packade — sade adieu —- foro — ett ögonkast, ett skimmer, en hand på hjärtat, en stor ödslighet, en god föresats, en stark förebråelse, ett trofast hopp.» »Förebråelsen» gällde sannolikt att han ännu icke vunnit någon möjlighet att erbjuda den älskade ett eget hem. Visserligen hade han flere gånger fantiserat om att bli prest i Utsjoki likasom. Franzéns Carl. Och Emilie svarar: »Och du längtar verkligen efter mig? — du min endaste fröjd på jorden! Tack för det. Att jag känner mig så obeskrifligt rik och lycklig, då du säger de orden! Ser du, därföre just kunde jag försaka ali jordisk rikedom, om jag blott har dig och din trogna kärlek. Därföre vore jag rik vid din sida under ett halmtak, bredvid en liten potatestäppa och några rågskylar. I Lappmarken bland is och snö. I Sibirien bland björnar och — ryssar, Tro inte att jag svärmar, eller förlåt om jag gör det, flickan