väntan. 479 skulle vakna din gifna tid \ 6, sätta dig att arbeta kl. 6 till i, äta så middag, sy till 7, då litet gå ut och vandra, komma hem 8, sy till 9, 110 äta kvällsvard, och klockan 10 redan gå till sängs, så skulle du se, om du ej hade mycken tid att ha ledsamt; och då vore du en flicka, som med allt Gewalt roade dig att plåga ditt eget hjärta med allehanda ledsamma tankar. Ja ni karlar, ni förstå er inte alis på oss flickor, ni kunna ej tro, hvad det är ljuft att ängslas och gråta för den man älskar. Vi kan söka upp de allra rysligaste händelser, utföra dem i tanken med de minsta detaljer, skicka sin älskling i de förskräckligaste faror eller låta honom glömma sin trogna flicka för en annan — och dä kan man gråta, skall du tro, men det är mera ljuft, än ni kunna tro eller ana . . Men det är detsamma hvem som har mera ledsamt; jag ville önska att du hade mindre än jag. Nog älska vi ju hvarann lika hjärtligt för det, nog är jag din kära flicka för det, fast du inte sätter [dig] och lipa och gråta så som jag.» Men så åter en månad senare: »Skrattar du någongång där riktigt af hjärtans lust? En sådan motion ha mina lungor ändå rätt ofta, åt småsaker, som barn alltid roa sig. Då Augusta och Thilda slå sig lösa och bli odygdiga, får jag alltid en god skratt. Men är det inte märkvärdigt, att man riktigt ibland känner som ett behof att skratta och nästan känner en ljuf vederkvickelse, då den lusten blifvit tillfredsställd? — nästan som då man gråtit.» Och på hans födelsedag (1844): »Vänta hvad det skall blifva för ett kalas framdeles i världen på Felixdagen. — Akten er då, plättar, vofflor, tårtor, bakelser etc, då förklara vi er krig och undergång.