478 i hamn. emedan detta går långsamt, och så blir brefvet ej så fort slut. Eller hon bryter brefvet först då alla andra sofva, eller sedan hon tråkat igenom en musiklektion, ty hon vill läsa det i stillhet. Skrifver gör hon ock helst i tidig morgonstund eller på sena kvällen, då de andra sofva, eller söndagsförmiddag, då familjen är i kyrkan men hon har hushålls vecka och därför måste bli hemma. »Hvem skulle se efter steken, hvem skulle vispa till plättarna, om jag gick bort?» Och »sen brefvet är afskickadt, skall jag läsa en predikan och några kapitel i bibeln — det borde väl ske förut, men ser du---». Säkert var det dock ej ensamt dessa yttre omständigheter som verkade att tonen i hennes bref är så varm och stark. Utan denna ton var tillika ett uttryck för ett temperament förmöget af de starkaste och mest växlande känslor och för den hänförda kärlek och beundran hon egnade den som hon nu funnit vara hennes rätta utvalda. Engång skrifver hon: »Om kvällarna, då jag skall somna och har knäppt ihop mina händer, roar det mig att lägga ena handen på hjärtat och tänka på hvarjehanda vanliga ting, på mina bekanta, än här, än där, och hjärtat slår därvid jämnt, knappt märkbart. Men tänker jag då på dig, med de ljufvaste namn jag kan upptänka, se då! o under! obegripliga hjärta! då klappar det så fort, så fort, så varmt, tills jag slutligen börjar gråta och somnar.» En annan gång, då hon omtalat huru alla ämna vara glada på första maj, fortsätter hon: »Jag låts också vara glad — nå ja, visst är jag också ibland, men nog har jag ändå, vet du Zache, bra, bra rysligt ledsamt efter dig under allt detta. Du kan aldrig ha så fasligt, du är karl och har så mycket både arbete och nöjen, som blandar bort dig, Men om du vore jag,