väntan. så ungt och så kärleksfullt — och hvarje liten oreda har sitt behag.» Med samma lifliga sympati möter han flere unga par som han råkar bli bekant med; när han hösten 1844 kommer till Helsingfors i sällskap med en nygift äkta man, säger han: »Unga fruar — NB. som ha unga män dem de hålla af — äro ändå bra söta. Den sötaste af alla blir likväl min! Min blir hon! Min!» Och när reskamraten med liflig glädje mottogs af sin unga fru, »ty han kom oväntad . . då tänkte jag på min Emili — och jag tänkte på henne när jag kom hit i mitt ungkarlsrum och mottogs af en gammal madam.» Äfven för unga flickor intresserar han sig lifligt; han kommer på ett slags »farbrorsfot» först med Lina Borgström och sedan äfven med andra och får därigenom tillfälle att följa sin »uppfostringsvurm». Han »afslöjar för Lina utan skonsamhet salongsvärldens försåt»; men hvad han säger är »ingen torr moral — lugna, vänliga och allvarsamma ord — du hade gärna fått höra dem alla.» leke för ty berättar han senare att man anser honom vara förlofvad med Lina och bekänner efteråt att detta sagts för att pröfva Emilie; han gläder sig åt att hon »bestod profvet som en ängel» och ej blifvit det ringaste svartsjuk. Om förhållandet till Lina berättar han ytterligare att han »spelar en rolig roll: i flickans svärmerier kastar jag en smula kylande snö och mot modrens klokhet och förståndighet försvarar jag ungdomsdårskapen». Ständigt återkomma sålunda tankarna till Emilie; engång säger han ock: »Det är för eget: hos de flesta flickor, på hvilka jag sett med vänligt öga och lätt behag, har jag sedan funnit 31