492 i hamn. Jag raljerade med Thilda och sade: jag får bereda mig på att Zachris inte har tid att komma till mitt bröllop heller, då han nu inte kom till ditt. Jag frågte Thilda hvad jag skall säga dig från henne. Då kom en klar tår i hennes öga: Jag skall säga åt honom själf, då han kommer.» Med den varmaste vänskap omfattar hon sedermera Thilda, som hon fortfarande finner »obeskrifligt söt», tilläggande: »Du tappade på bytet, Zache fatti.» — I februari 1845 har Thilda fått en son, och alla äro förtjusta; doktorinnan skrifver: »Om vi lefver, kära Zache, får vi väl engång lika kära främmande till oss, du tror väl det med.» Emilie står fadder och får just vid barnsölet bref från Zachris med en hälsning till Thilda, som hon finner »alltför varm» — hvarför hon tillägger i parantes »(klippare!)». Men stämningen stördes af att hennes moitié utkräfde fadderskyssen, hvilken hon omöjligt kunde ge i allas åsyn och ensam -— ty de två andra jungfrufaddrarna voro Rosalie och Sophie, och med dem, såsom väckta, kom sådant ej i fråga. — Glädje råder dock ej alltid då de båda väninnorna träffas. Den 30 november 1845, då bägge varit på bröllop, skrifver Emilie: »Jag talte mycket med Thilda Dyhr. Stackars Thilda, hon har blifvit mycket allvarsam på senare tider, hon som hade ett så jämnt och godt humeur. Hon lider mycket af föräldrarnas sjukdom. Gubben ligger nu alldeles oförmögen att ens röra sig eller lyfta sin hand knappt, och gumman har en svår åkomma i bröstet, som fruktas urarta sig till kräfta. Är det inte rysligt? Vi greto i kapp, Thilda och jag, midt i bröllopssalen.»