brölylyop. 491 Och likasom han sålunda i försakelse tog farväl af sin barndomskärlek, likaså bekämpade Emilie på bröllopet sina tårar, som alltjämt hotade att bryta ut. När brudparet gratulerades, gick hon »nästan till sist och narrade bruden att gråta till. Jag hoppar öfver dansen, som var liflig; jag dansade mycket mer än jag ville och hade hjärta till . . Flere gånger satte sig bruden och Milia i något hörn, och då var ej brist på varma ord och våta ögon. Thilda var så vacker, så allmänt omtyckt. Thilda sade en gång: Nog skall Zachris få pina hett för det han inte kom; men jag bad henne så att inte säga något: Nog vet du han ville.» Men bröllopet hade ock muntrare moment. När skålen för släktingarna dracks och äfven Zachris nämndes, rodnade Emilie, berättar hon själf. »Men min förlägenhet steg högre än taket, då Albert från sin upphöjda plats ropar: Emili!! åt mig, som satt långt ifrån. Att det blef ett allmänt Skål Emili! M:lle Lindqvist, er skål! var naturligt. Jag beslöt att tranquilt tacka, och däjmed blef saken slut . . Andra dagen skedde samlingen på café. Kanske det var så godt, att monsieur inte var här, kanske gamla flamman hade tändts på nvtt, ty Thilda var obeskrifligt söt i sin himmelsblå sidenklänning med lilla blondmössan på hufvudet. Hon var glad, och Albert var tycklig. Albert bad mig säga, att »nog har Albert bjudit till att göra allt så bra som möjligt, men om det lyckats vet han ej». Andra potpourriet dansade jag med Albert. Trodde ni förr att hvarken Henric eller du skulle vara på Alberts bröllop? Albert tårades äfven när vi talte om den saken.