496 i hamn. Men det sanna hos mig, det som ej blott kommer och går som en skugga och dröm, det är vår kärlek, min Emili, sällheten att äga dig och vara din. Ofta tycker jag mig ej lefva ett rätt lif så här förutan dig — jag har ej det mod och det nit, som mina lärda vänner här, att offra mitt lif och mina tankar åt vetenskapen allena. Jag har den mänskliga svagheten att behöfva kärlek för min ro och min glädje i detta lif — utan kärlek kan jag ej lefva — och min enda, min innersta själs älskling är du, egen Emili — ljufvaste!» Men i februari, när farbrodern är i Helsingfors, skrifver han å andra sidan: »Roligt var det ändå att träffa gubben, vi ha ej sett hvarandra på 10 år. — Nå du har blifvit stora karlen, min gosse, sade han (det fattades att du ren varit min gumma, kära Milla, så hade han med än mera skäl fått säga detsamma) . Gubben var sig så lik — allt den gamla hjärtligheten, de gamla svagheterna därjämte, den ljusa blicken i många saker och den föråldrade, inskränkta i andra. Ändå när jag ser honom, tänker jag på att jag så tidigt förlorat min förträffliga far. — Nu skola vi rätt pigga upp gubben och flytta honom litet in i 19:de seklet, han har sett världen hittills med sjuttonhundranittiniiska ögon. Ej skulle jag önska att begrafva mig så upp i en vrå af världen, som Uleåborg. — Där kommer den gamla vurmen: med dig, min Milla, är jag lycklig öfverallt; blott kan jag ej neka min svaghet nu i dessa hetsiga ungdomsår, att följa med samtidens intressantaste sträfvanden. Mången sofver i en älskvärd makas armar bort sin kärlek för vetenskap och fosterland; men så skall likväl ej ske med oss — ej sant, Milla? Blott jag sätter dig i främsta rummet, så lofvar du mig att depensera