brölyl^op. 497 några bitar af mitt högra hjärta annorstädes. Din Zache skall ej arbeta som en tröskmaskin för dagen blott; han har den ärelystnan att vilja arbeta för samtid och framtid så mycket hans ringa kraft förmår. Och liksom fordom de sköna damer bundo blåa skärp om sina riddares harnesk, när de gingo ut i heliga strider, så skall min Millas blickar glada se på mig när jag arbetar och lofva mig den bästa lön, om jag i mina strider vinner segern.» Därför fäste han ingalunda sina förhoppningar uteslutande vid platsen i Vasa, utan tänkte på att bli docent och stanna i Helsingfors samt där skaffa sig nya inkomstkällor, då docenturen ej skulle »inbringa mer än meriterna . . Det kan väl synas litet osäkert med dessa inkomstplaner, men vet du hvad som ger mig courage, det är först förtröstan på Guds bistånd, sedan din kärlek och slutligen öfvertygelsen att det kära fosterlandet nog har bröd för en redlig man som vill arbeta, om icke på en plats, så på en annan. Skulle våra utsikter klarna, så vore jag verkligen nöjdast att stanna här — med dig, förstås. Nyligen var jag hos min humane farbror och professor Rein — han sade sig uppriktigt önska att jag skulle stanna här, det gaf mig courage.» Något senare säges om dessa planer: »Gumman på Kudnäs kommer väl att litet beskifva sig öfver »oförsiktighet» o. s. v., men vet du, så godt tror din Z. om sig att, om Gud ger honom hälsan, skall han och hans Milla aldrig lida nöd, så länge de äro nöjda med litet.» Och att Emilie var nöjd med litet, därpå hade han fått många prof. Hon vill t. ex. ej af honom få alltför dyra gåfvor. När hon nyårsaftonen 1842 stöpt lycka, och stöpet liknar en penningpung, skrifver hon, att en 32