sådan visst kan vara bra, »då man har en fästman som är en stor slösare, som köper så dyrbara julklappar åt sin flicka». Men senare säger hon ogeneradt hvad hon vill lia, när han frågat hvad han skulle föra med sig, då han kom hem till sommaren. Engång förklarar hon att hon ingenting behöfver, men för att han ej skall köpa något onödigt, bestämmer lion sig för en kattunsklädning, dock icke dyrare än för 50 kopek alnen och ej mer än 16 alnar. Men hon ångrar sig genast: »det är ju fasligt så mycket pengar som går till den», och hon ber att hennes begäran må vara som osagd. — Likaså är hon nog uppriktig att påminna honom om hvad han lofvat skicka henne, åberopande hans ord att »allt mitt är ditt»; men hon tillägger: »Kan du tro att jag inte riktigt ville kunna komma fram med den här saken.» Ja våren 1845 skrifver hon: »Söta Zache, skicka mig en parasoll! ifall det finns silfverrubels, inte dyrare, hör du, för att jag vill ha en liten, och Augustas kostade så. Du blir väl stött om jag skickar pengar, därföre gör jag det ej. Jag blir dig skyldig, min älskling; skall betalas med ränta i framtiden, då du får ge mig allt hvad jag behöfver. — Stackars Zache, du har nu riktigt fått en huggerska på nacken, som börjar så i god tid att plundra dig; hur skall du slå dig ut? .. Akta dig; jag tror du slår upp rjiedan tider är, »tar dina ord tillbakas och är lika god karl för det», säger Lybeck.» När hon sedan tackar för parasollen, som är »oände-ligt söt» och som hon tycker bra mycket om, tillägger hon: »Systrarna hälsa oändligen och tacka för sina presenter. Inte behöfver du, Zache lilla, köpa dem något annat, nog kan du ju det begripa; och gör nu som