BRÖW)P. 50I Hans stämning är därvid ej synnerligen lifvad. Åbo, »hvars många förtjenster jag är den första att erkänna», är »den tråkigaste stad i kristenheten, när man vistas där för att speciminera — och i synnerhet när man vistas där långt från sin flicka och egen dyraste älskling.» Staden förekommer honom »som Sahara, dock utan så hiskeliga rofdjur som den afrikanska, ehuru här ej är brist på lejontjut och allehanda noshörningar . . De äro mycket respektabla högdjur, dessa herrar consisto-riales — riktiga murmeldjur — så myndiga och viktiga, som hölle de påfvedömets och S:t Petri nycklar i sina högvördiga händer. Det syns på dem att de tro sig ha en fattig magisters öde i sin makt, men kanske missta de sig. Iyitet har det kostat på att nödgas gå till dem, liksom ville man göra sig grön — men när man tagit consistorium i båten, får man föra det till lands. Ingen grace har jag emellertid fått och ingen ämnar jag begära — endast rättvisa — och därpå lämnar jag dem kvar i deras sublima och nackstyfva majestät.» Litet senare skrifver han: »I detta ögonblick sitter man i högvördiga domkapitlet och afgör — jag vill ej säga vårt öde — men vår boningsort. Sannolikt blir den Helsingfors . . Nämligen, man afgör ej nu definitivt om tjensterna . . men man afgör vitsorden för mina specimina, och de inverka i sin mån på slutfrågan. Du finner lätt att jag i dag med en viss tonvikt bedit: »vårt dagliga bröd gif oss i dag». Men af allt mitt hjärta har jag äfven bedt: »ske din vilje!» — och med godt mod afbidar jag utgången, i hopp att den dock blir den bästa, äfven om Gud ger oss en ennan kvist att bygga vårt bo uppå, än den jag nu sökt klifva till. — I förrgår klockan 4—8 e. m. var mitt theoretiska