AF SÅNG ÄR GlyÄDJE VUNNEN. 5*7 hvilka icke ens hans »hulda flicka» blef fullt delaktig, men som dock just genom förbindelsen med henne småningom blefvo allt mer ljusa och harmoniska. Ty afgörandet hösten 1842 hade ännu icke förmått helt och hållet bortjaga de skuggor, som tidigare lägrat sig öfver hans själ. Känslan af skuld och bristande renhet, hvilken framträdde redan i Hangola-cykeln, den lefde kvar och blef säkerligen äfven under inflytande af den stora andliga brytningen — allt starkare religiöst färgad. Den 23 september 1842 skrifver han sålunda en dikt, kallad Ett jag beder, hvilken börjar: Ett jag beder, o Gud, du helige, där jag i stoftet krossad ligger inför din fot: förläna mig renhet! Denna renhet, hjärtats oskuld hade han engång ägt; men sedan hade han mycket brutit igen. Han vågar ej ens gråta mer, men ber om tårar, och han suckar: Låt mig för evigt ej i stoftet ligga förskjuten, krossa, förtrampa mig, Gud, som jag förskyllt och förtjenat, men upprätta mig, fader, igen; ej krossa mig evigt! Dagen därpå skrifver han ett stycke på prosa: Hvad säger ängelen? »Så säger ängelen: sörj icke! Gud är den som upprättar. Tårar allena två icke din själ hvit, ej heller den bittraste sorg. Utan Christus, som gick i döden för dig, han tvager din andes kläder skinande hvita, endast du tror. Hvad skola tårar? Bed icke om dem, ty de komma nog sedan, utan bed om tro. Saliga äro de glade i Gud.» Så låter han ängelen fortsätta med att tala om huru han hänger vid jordiska ting, dock ej vid dem som ingen 33