5 L4 i hamn. ande hafva. »Din ande är bunden vid en annan ande, odödlig som du, men svag som du, ej heller utan fläck inför Herren. Så må du nu älska denna din like högt och trofast, men Herren din Gud ännu högre och ännu trofastare.» Det är, såsom synes, samma fråga, som äfven Emilie för sig uppställer, och som så naturligt framkallas af den diskussion pietisterna väcka om »afgudar». Men likasom till svar på ängelens fordran skrifver han den 30 september åter ett prosastycke: Mina rosor se på mig. Visheten, ali världens herrlighet, vänskap, moderskärlek, ja Gud kalla honom fåfängt, »ty ack, mina rosor se på mig!» heter det för hvarje gång. »Jag ville vara mycket bättre än jag är, mycket visare, mycket frommare; men ack, jag kan omöjligt vända mitt sinne, jag äger rum blott för en enda kärlek och är lycklig med den, ty mina rosor se på mig!» Tre dagar senare möter oss, i stycket Åter på en gräns, en ny konflikt, förmodligen framkallad af planerna på en skoltjenst. Han frågar sig: »Hvad skall jag göra? Huru lefva? Och huru verka som en man för fosterland, för ära och bröd? Förläna mig af nåd en klar utsikt, o min Gud! visa mig den väg, för hvilken jag är född, led mig, uppehåll mig!» Han tänker på huru »en ljus och älskelig ängel vinkar fjärran, sträckande mot mig sina armar.» Kan han förenas med henne, då »må de förgätas, de skimrande drömmar om ära och namn, dem jag vågat hysa, jag ock i min ringhet! Må de sjunka ihop till en fattig jordisk arfvedel, med arbete och ära; må de ut strykas från min framtids blad, blott du förunnar mig en ängel på jorden och en himmel hos dig! . .