ic tidningsman. man spelte i tonarter där ej b behöfdes. Nu spelte ingen i sällskapet piano, utom jag skrale musikus, och så satte vi oss, jag och Holsti som orgtrampare. Men vet du det var vackert — jag spelte 'alla almqvistska melodier och alla folkvisor jag kunde och därtill ännu ett par som jag diktat om dig — och Runeberg stod och hörde på som om tonerna gått tvärs igenom honom. Jag var så underligt lycklig, jag kunde ha spelat en hel natt utan att ha märkt någon blund i mina ögon — men ändtligen sade Holsti: Jag ger tusan pinnar att stå och trampa här åt dig; jag är alldeles vänstervriden i min högra fot — och så blef musiken slut. Och sedan drucko vi madera vid soupern — men jag har ett visst märke . . att när jag är rätt »uppspelad», kan jag dricka alla starka saker som vatten. Vi hade mycket roligt, utom engång i Jungfrun i ottesången, när jag oförva-randes plumsade in på det hiskliga b, så att Runeberg grinade illa. Men Berndtson beskref huru det ibland är herrklubb i samma rum (ty där är värdshus) och huru handelsbokhållarne komma midt i natten och spela katzenjammer på orgeln — och då skall jag sofva, sade han.» Af allt att döma kände sig Topelius sålunda nu såsom verkligen hemmahörande i Helsingfors. Och så kunde han med städse vaket intresse egna sig åt det publicist-värf, hvaraf han till största delen fick sitt uppehälle och till hvilket, sådant han uppfattade det, hörde en möjligast trogen och mångsidig skildring af hufvudstadslifvet. och på samma gång uttalandet af den opinion i fosterlandets lifsfrågor, hvilken här formade sig.