eget bo. sig högst respektabelt ut, särdeles när man observerade att åsnan bar en silfverpapperscrachan på fracken och hade allt utseende af ett geheimeråd. Behöfver jag säga dig hvem åsnan var? Han dansade äfven, den arma åsnan, och där var något trångt men mycket lifligt och slöts först klockan två med verser etcetera.» Den titel Topelius antagit innebär en förutsättning att alla visste hvad den syftade på: ett ordspel i Almqvists Drottningens juvelsmycke (Tristan — Triste äne), och hans adresskort hade följande utseende: Mest hemmastadd kände sig Topelius väl i de akademiska kretsarna. Han var säkerligen bekant med de fleste bland lärarne och ofta bjuden på af delningsfester. Inom det österbottniska kamratskapet intog han snart en ledande ställning. Och att det intelligenta lifvet inom dessa kretser var ännu starkare utveckladt behöfver ej sägas. Hvad här kunde bjudas honom synes af följande berättelse till Emilie år 1845: »En afton för någon vecka sedan hade jag riktigt roligt — det var hos Berndtson — han hade bett Runeberg, som då var i staden, och en sex sju andra till sig — och i rummet bredvid fanns en liten orgel, som väl hade ett hiskligt ostämdt b, men var rätt ljuflig när