redaktören. 55 själfva verket obehöflig, ty sonen älskade sådant lika litet som hon, och Grönblad hade gett honom ett afskräckande exempel. Visserligen angrep han redan i början af 1842 Helsingfors Morgonblad genom att travestera en däri införd dikt; men han förklarade sig alis icke vilja därmed komma åt kollegan, utan »en bland dessa omogna compositioner, hvilka unge författare ej tro sig nog kunna brådska att publicera», och i hvilka man dock kunde fordra att finna »helst någon egen tanke». Ville man betala honom med samma mynt, så lofvade han att ej taga illa upp. »Ty det som ej har krafter att genomgå en liten skärseld af stundens löjen, må gärna falla.» — Han teg ock verkligen, då Morgonbladet omedelbart svarade med en travesti af en hans nyårsdikt. Men också åtföljdes äfven denna af en ursäktande not, innehållande ett erkännande af Helsingfors Tidningars förtjenster under den nuvarande redaktionen. Denna å ömse sidor hyggliga ton får sin förklaring af att Topelius nog så flitigt umgicks med Collan; ja af hans anteckningar tyckes framgå, att han fått läsa svarsdikten innan den trycktes. Senare meningsutbyten under 1842 af löpte ock ganska gemytligt. Men i början af 1843 inträffade en skarpare sammandrabbning, rätt karakteristisk för den tidens sätt att sköta polemik. Denna gån g var det Morgonbladet som började, och ämnet för dess angrepp var synnerligen riks viktigt. Helsingfors Tidningar hade i en tentamenshistoria låtit förstå, att människoraserna skildes bland annat genom antalet kindtänder. Morgonbladet invände då, att »människan, hon må vara svart eller hvit, gul eller brun,