redaktören. 57 Ni är ond madame! ni är »illtyckt» och det missklär er. Ni begagnar uttryck utan val; det röjer en brist i er uppfostran, som smärtar mig för edra vackra anors skull [= Runebergs tid]. Vi ha växlat ord om bagateller; det är så vanligt oss fruntimmer emellan. Vi ha erkänt våra fel; det är mindre vanligt. Hvarföre då träta? Vi ha vunnit en erfarenhet, så god som guld: den nämligen, att öfverseende med andras små fel är alltid en dygd, men därjämte en nödvändighet hos den som själf begår fel på fel . . leke sant, madame? . . Ni skall, förmodar jag, inse, att det har sina törnen, det anmärkarekall, hvilket ni sedan ett par år godhetsfullt åtagit er inom den finska publiciteten, och jag vågar tro att ni hädanefter i tysthet skall modifiera er åsikt om hvad som förtjenar att anmärkas. Af en discussion i sådana ämnen är jag en lika så varm vän som någonsin ni, madame! men ursäkta mig, att jag ej kan räkna människans kindtänder bland dessa ämnen . . Jag vill nu sluta, NB om ni slutar, ty denna gång har jag, för allmänhetens och ert eget framtida bästa, beslutit att sörja för den del af er uppfostran, som synes vara vårdslösad. Lägg er till ro på edra lagrar, madame! ni ser lefnadstrött ut. Jag vill insöfva er med en saga. En ung och näbbig flicka gick att hämta vatten ur sanningens brunn. Vid brunnen satt en fé, som ock hade goda gåfvor att gifva; men flickan betedde sig oartigt och fick den domen, att hvarje gån g hon talade, föll där något fult ur hennes mun. Denna flicka är ni, madame! . . . när ni polemiserar. Er tjenarinna Helsingfors Tidningar.»