redaktören. 65 hvilka i slik kritisk form ej vore till införande i tidningar lämplige, äfven då de med beröm utläto sig om styrelsens åtgärder, och ännu mindre vore det då därmed åsyftades att ådagalägga desammas brister, ej måtte hädanefter till tryckning tillåtas.» — Och öfverstyrelsen lät skrapan gå vidare till censorerne, åberopande den paragraf i censurförordningen som talar 0111 — »förnärmande af landets regering». Så abderistiskt allt detta än kunde synas Topelius, kan man sätta i fråga huruvida ej äfven denna begränsning af yttrandefriheten för honom personligen var till nytta. Han hade en icke så liten portion af »rabulism»; så skrifver han i dagboken 1839, då han »sprang af och an på senat och branddirection» för att uträtta Nykarleby-koirmissioner: »Odrägligt, detta krångel i banken och dessa myndiga bläck- och ziffer-herrar!» Helt visst hade han då, om det blott varit tillåtet, haft rik anledning att i sin tidning klanka på »vederbörande», och hade han fortsatt därmed i nitton år, så hade detta 110g efterlämnat starka spår i både hans stämningslif och hans författarskap. Nu kom hans indignation öfver byråkratismen att rikta sig främst mot dess mest illustra representant, censuren, och drefs att söka sig andra uttryck, mera öfverensstämmande med hans skaldesinne. Det han icke fick säga direkt, och hvarför han ej fick säga det, måste antydas. Och så besannade sig redan ganska tidigt den gamla satsen: »indignatio facit versus»: lians harm tog sig uttryck i rimmad form. I numret för den 1 april 1843 hade ingått en uppsats som tydligen på något sätt hade att göra med djäfvulen. Härom skrifves nu för samma dag i almanackan: »Stort 5