7()- tidningsman. Runsala, och denna hade verkställts af den mäktige senatorn geheimerådet von Haartman. Äfven nu försenades bladet, så att det utkom först klockan 4 e. m. ~ Och med allt sådant fick man stillatigande hålla till godo. År 1842 ströks en artikel om jagtväsendet, och redaktionen förklarade sig »med ledsnad hindrad» att införa den. Men äfven orden »med ledsnad» strökos, och redaktören skrifver därom: »Man får ej engång vara ledsen, man skall se glad ut, om censuren ströke hela tidningen åt fanders.» — I stället för de strukna orden insattes sedan »oförväntadt». Hvad som i detta system mest harmade Topelius var dess oberäknelighet. Och denna ökades genom att censorn själf fick dansa efter »högre vederbörandes» pipa, om han ville »undvika allsköns förargelse». Ja själfvaste högsta (eller om man så vill nästhögsta) vederbörande, furst Menschikoff, ingrep ej sällan med direktiv som än mer inskränkte området för offentliga uttalanden. Så hade år 1845 eh insändare i Helsingfors Tidningar redogjort för de gynnsamma verkningarna af det engelska pennyportot, men framhållit att lika goda resultat ej kunde väntas i Finland, emedan portot där visserligen nu var likformigt, men för högt: 10 kopek. Redaktören fogade härtill ett synnerligen moderat uttalande, hvarvid myndigheternas reformvärdighet förutsattes; ja på slutet sades att allmänheten »med förtroende afbidar» äfven andra utlof vande förbättringar i post väsendet. Men detta föranledde nu hans durchlaucht att — sannolikt på grund af rapport från någon som saken gällde — blott 17 dagar senare från Petersburg aflåta en skrifvelse, däri han anhöll att censuröfverstyrelsen »måtte vidtaga kraftiga mått och steg att dylika artiklar,