7()- tidningsman. Ja han säger att industrin har att kämpa mot »ståndsfördomar», och förstår därmed att »bättre folk» ■— särskildt i Sverige och Finland, där storindustri ännu ej utvecklat sig — icke gärna se att deras söner egna sig åt praktiska yrken, utan i stället låta dem trängas på tjenstemannabanan, »ofta utan att det ringaste undersöka om de unga därtill hafva kallelse». Detta hindrar å andra sidan handtverkarklassen att höja sig, då den ej får tillflöde af mera bildade element. År 1847 erinrar han om att femtio år förflutit sedan hushållningssällskapet stiftades och ger sitt varma erkännande åt dem som därvid voro verksamma och åt hvad detta sällskap uträttat — hvartill han icke glömmer att räkna befordrandet af vaccinationen. Men 1797 tillhör dock en annan tid och ett annat århundrade. Förhållandena hafva förändrats, sällskapets verksamhet har minskats, och det tillvinner sig ej mera1 samma intresse som förr. Orsakerna därtill äro delvis af allmän art, beroende af utvecklingen. »Det fosterländska sinnet älskar nu att vara verksamt under andra former än för femtio år sedan.» Dessutom har nu styrelsen »med större medel att disponera, utvecklat en mera genomgripande verksamhet; dess uppmuntringar, likasom dess åtgärder, räcka nu öfverallt, och följden har blifvit den naturliga, att det allmänna förtroendet nu af styrelsen väntar mera, ja väntar allt». Så mycket ock ett sådant förtroende underlättar och befordrar regeringens välvilliga afsikter, är det dock å andra sidan betänkligt att »den enskilde medborgaren, i känslan af sin ringa förmåga, gärna kastar ali omsorg, allt nit från sig uppå styrelsen, tyckande sig sålunda uppfylla sin plikt mot det allmänna genom en passiv lydnad för dess måls-