7 2 tidningsman. för alla intryck just den dagen — den viktigaste i hennes lif! — man tanke sig henne så öm, älskande, hängifven, sökande i hvarje öga ett deltagande i sin sällhet — och man tänke sig sedan den vidriga kontrasten af en brutal pöbelfräckhet, för hvilken hon måste utsätta sig, när den stormande massan därutanföre så befaller! I sanning, om man kunde föreställa sig att personer med bildning och hjärta deltoge i sådana uppträden [hvilket han väl visste att s. k. bildade gjorde!], måste man till ■ deras heder hos dem antaga en hög grad af tanklöshet; det vore annars ett barbari, oförenligt med deras ädlare känslor.» Han vädjar därför till »den känsla af humanitet, af grannlagenhet, af aktning för aktningsvärda medmänniskors enskilda och fridlysta fester, hvilken äfven den obildade, blott han är god, af instinkt ses följa, men hvilken den bildade minst har rätt att uraktlåta . . Ty att genom polismyndigheters mellankomst vilja afböja oskicket för framtiden, är så mycket mindre vår mening, som den ifrågavarande festen därigenom skulle förlora sin hjärtlighet, sin kärleksfulla karaktär. Vi hysa för mycken aktning för det allmänna omdömet, för att icke anse det enkla vädjandet till dess rättskänsla tillräckligt för ändamålet. Och skulle äfven våra ord icke framtränga till flertalet af den publik, som befolkar trappor och tamburer i bröllopsgårdarna, så veta vi att denna publik dock mottager intryck och efterdömen af eu annan, till hvilken dessa rader nå, och vi hysa det hopp att härutinnan, som ofta annars, den högre bildningsgraden skall nedverka på den lägre samt, gemensamt med denna, stäfja öfvermodet och föra tanklösheten till besinning.»