kulturbäraren. jo-1 På olika vägar kommer han sålunda till samma yrkande: att de som kalla sig bildade äfven böra förstå den plikt bildningen medför: att i lära, föredöme och handling bistå alla mindre lyckligt lottade. Och i full samklang härmed står hvad han har att säga om uni-versitetsbildningen. Den varma känsla för Mäter Academia, hvilken väckts redan under studenttiden och af jubelfeststämningen fått ökad styrka, den framträder fortfarande äfven i tidningen. Högskolan följes med ständigt vaket intresse, och när Snellman angriper den, yttrar Topelius (1844): »Det är sagdt, och det må upprepas: universitetet är landets ögonsten. En nation, som är hänvisad att i sin intellektuella utveckling söka de enda säkra garantierna för sitt själfbestånd och sin tillvaro som folk, måste älska och vörda sin högskola som sitt öga.» Brister finnas och må framhållas; »må man utsäga ett missförhållande, där sådant förefinnes; därigenom com-menteras reformens nödvändighet. Men icke må man framhålla detta missförhållande så, att det ensamt framstår vidrigt och bjärt, i sin skugga uppsväljande hela inrättningen. Mellan obetingadt lof tal och ohejdadt tadel finnes utrymme nog för rättvisa omdömen. Aktning för landets bildning, kärlek för dess högskola kunna äga rum förutan hartassar för skralheten och rökoffer för fåfängan. Dessa principer tillämpar han för egen del i det han är glad åt att få framhålla allt som är berömvärdt, men ingalunda fördöljer de brister han finner. Den akademiska undervisningen vill han skall vara så lefvande, väckande och fruktbringande som möjligt. Han fröjdar sig 1848 öfver att Cygnæus har öfverfullt