kulturbäraren. jo-1 Den dag han förutsåg kom: ett halft sekel senare fick högskolan sin jordbruksfakultet. Naturligt är då ock att han med glädje hälsar universitetets »emancipation från latinets tvång», hvilket visar sig i att vid en akademisk fest 1851 både program, alla tal och verser voro författade på sveneka; samtidigt hade vid en kandidatexamen »det fordom enväldiga språket» användts blott vid examinerandet i romerska litteraturen; till ocli med utslaget afkunnades på svenska. »Farväl alltså, I klingande ciceroniska fraser, som så ofta med er tysande klassiska skrud förstått att dölja ett platt och betydelselöst innehåll! Farväl, I praktfulla superlativer, som så ofta strött edert smicker för lärdomens fötter! Farväl, lyckliga tid, då man så ofta befriades från mödan att tänka och veta, blott genom det skickliga anbringandet af en utanläxa eller de villande vändningarna af en tom rhetorik! I ären försvunna och skolen icke återvända, men den verkliga klassiciteten skall öfverlefva er och just genom undergången af andelösa former upplefva i förnyad kraft och herrlighet.» Den nära öfverensstämmelsen mellan. redaktörens egen läggning och hans uttalanden i tidningen visar sig äfven däri att han ofta berör hufvudstadens kyrkliga förhållanden. Redan så tidigt som 1834 hade ban i dagboken skarpt klandrat att efter predikan uppläsas världsliga kungörelser om »gamla skor och lumpor» och »allt möjligt strunt». Och han frågar: »Är det rätt att de lägsta småsaker skola leda vår uppmärksamhet från det högsta oss i tiden erbjudes, att dyrka vår Gud?» Sitt skarpa utfall slutar han sedan med orden: »Dixi, och om Gud förunnar mig hälsa och förmåga, så skall jag framdeles icke tiga med hvad jag tänker.»