116 tidningsman". på sitt egendomliga vis och lägger sin vikt i den mänskliga kulturens omätliga vågskål.» Denna medkänsla för hvarje nationalitets fredliga utveckling kan han hysa därför att hans skaldesinne förnimmer ett inre samband mellan alla jordens barn. Redan 1843, då han ger en serie af tre Utländska bilder, af geografiskt-etnografisk art, framhåller han att, huru olika vår egen naturen än är i de aflägsna länder som här skola tecknas, hvälfver sig där »samma himmel som häruppe i vår höga nord, vindarna tala samma språk med palmernas kronor som med tallarnes, floden är densamma och hafvet detsamma och människohjärtat äfvenså. Det är detta som anslår oss i de aflägsna, främmande trakter, att vi dock igenkänne naturen och oss själfva äfven där och förnimma att det går en ande genom allt, fast den älskar att uppenbara sig i mångfaldiga former.» Den allmänna öfversikten öfver året 1847 gestaltar sig till någonting liknande Tiden och dess tecken. Här beröras ej blott tidens politiska och sociala rörelser, utan äfven de kulturella företeelserna. Hvad han i sistnämnda afseende har att säga må anföras såsom ännu ett prof på hans vidsynthet och förmåga att samla olikartade företeelser till en stor helhet. »Medan grekiska kyrkan alltfort synes stå ovidrörd af tidens stormar, har i den katholska extremerna af bigotteri och otro, jesuitism (ultramontanism) och rationalism trädt mot hvarandra i öppen strid (i Schweiz), som för ögonblicket af gjorts till den senares fördel. På alla punkter slagna (i Schweiz, Belgien, Frankrike, till och med i Rom), irra Iyovolas lärjungar fridlöse omkring, men blott för att afbida ett gynnande tillfälle att åter