116 tidningsman". och nedstigande till mängden; dikten monopoliserad af tendensromanen; folkundervisningen utvidgad nästan öfverallt och bildningen nedträngande till de lägre klasserna, men ofta ytligt och på parad; store och minnesvärda män fallne till ovanligt antal och törhända ovanligt få vuxne att dem ersätta .... Och för folkens trefnad och materiella bärgning? Stor hunger och dyr tid i hela västra samt en stor del af mellersta och södra Europa; ett helt folk (Irland) tiggande i yttersta nöd om det nödvändigaste; ovanlig sjuklighet och i östern en annalkande farsot, hvars förra härjningar ännu lefva i friskt minne; öfverspekulation och fruktansvärda kriser i handeln; däremot: öfver hufvud lyckliga skördar förliden höst; industrin framskridande än med jättesteg, än med tuppfjät; järnvägarna utsträckande sina nät ända till den ryska och svenska norden; stegrade anspråk på lifvets njutning öfverallt och i följd däraf en allt mera ökad täflan att, lika godt huru, förskaffa sig det mäktiga medlet till dessa anspråks tillfredsställande, penningen . . . Sådana äro i några få drag de allmännaste konturerna af det år vi nyss ledsagat till hvila. Om det motsvarat de förhoppningar man gjort sig vid dess början, lämna vi oafgjordt. Svåra pröfningar, stora lärdomar har det icke saknat. Måtte de blifva fruktbärande, och mänskligheten skall icke hafva lidit, icke lärt förgäfves!» I dessa uttalanden framträder än en gång hans personlighet, sådan denna utvecklat sig på den ärfda humanitetsuppfattningens grund, men tillika representativ för hans folks högsta sträfvanden. I så eminent grad man gärna kan tänka sig fyller Topelius den fordran Tegnér ställer på skalden: