värivds and en. lian skall fästa öga, som solen, på hvadhelst som lefver och rörs, utvecklas i tiden. Valspråket »ingenting mänskligt är mig främmande» verkliggöres i en universalitet, hvilken omfattar icke blott alla grenar af mänsklig odling, utan ock alla jordens folkslag, hvar de än må bo. Men en sådan universell uppfattning främjas åter kraftigt af hans historiska sinne. Ty öfver människors dom står för honom historiens, eftervärldens. I slutet af 1844 skrifver han: »Åren fly och mycket förgår, såsom hade det aldrig varit. Men »gjord gärning är utan återvändo» och eftervärlden sitter till doms öfver den dag som är. Vi som nu lefva äro vrånge domare, kortsynte granskare, dragne hit och dit af vindkasten i vår tid. Hvad vi prise och högt berömme, det står måhända med blygd inför eftervärldens dom; hvad vi läste och förty de, det framgår måhända med seger och ljus ur de dimmor som omhölja samtiden. Det vanbördiga på jorden, det som för en liten tids vinning gifvit namn och minne till spillo åt en domaremakt som aldrig mutas och aldrig dör, det må vid hvarje tidskifte darra vid tanken därpå att kanske innan nästa solhvarf mullen hvilar öfver ali dess stolthet. Men den som, efter måttet af sina krafter, redligt arbetar för land och folk, han ser med gladt mod den lilla droppen af lif försvinna i det omätliga haf, som en dag skall slå sina böljor tillsamman öfver våra hufvuden.»