j>kt finska progkammkt. 1842 hos Rosenkampffs fick ett stöp liknande en lapp-pulka, man menade: »Bara ej redaktören kommer till Siberien.» Men det som mest underhöll denna känsla var till en början studenternes konflikter med »vederbörande»; och så riktar sig hans ovilja företrädesvis mot det rådande systemets finska redskap, framför allt deras underdånighet och inskränkthet. Och när han sedan om de styrande i allmänhet får höra ett och annat i samma riktning och om »egoism», benägenhet att förskaffa sig »personella anslag» och andra ekonomiska fördelar, då kan han, när det vid jubelfesten blir fråga om inbjudningarna till magisterbalen, skrifva i dagboken: »Vi måste visa staten vår erkänsla för dess hägn, dess dryga kostnader för vår skull; och huru skall den representeras annorlunda än genom sina högsta tjenare, sina spetsar — låt vara att dessa äro ovärdiga tjenare, roffare och tjufvar?» — I lindrigare form, men lika utpräglad, kommer hans »rabulism» till synes, när Iyithé-nerna efter jubelfesten varit resta till Petersburg och skildra sina intryck. Han antecknar då: »O kejsar Alexanders lappade stöflor! O Peter den stores afviga röck! . . Och o ryska pepparkakor!» En synnerligen typisk representant för denna underdånighet såg han i Thesleff, något som framgår af hans utrop om denne: »Du petrificerade burlackism!» (2 : 184). Och därtill kom att Thesleffs sparsamhet gjorde honom till ett allmänt åtlöje. Såsom vicekansler uppbar han »t af felpengar» och gaf . förty hvarje år Nikolaidagen (18 december) en bal. Men till denna bjödos, berättar Topelius för Emilie, 1842 blott högst få studenter; »de voro för hungriga sista gången, de hade alla den skamlösheten att vänta