136 det finska programmet. »När det lilla finska folket, det mest bildade af alla Rysslands millioner, blef en del af det stora riket, då förutsåg fursten att äfven denna ringa del kunde blifva skadlig för det hela, om ieke dess utveckling småningom nedtrycktes till lika med grannprovinsen^. — Denna plan har följts och till en del lyckats. —■ Ännu behålla vi första rangen i bildning bland Rysslands undersåter; men skåda vår litteratur, vår industrie — hafva väl de under de senaste 30 åren framskridit? Vi stå på den punkt där svenskarne lämnade oss — men de! huru vida hafva de icke framskridit sedan dess! . . Jag kan och vill icke förbigå den stora nationella vinst hvaråt vi glädja oss, i afseende på det växande intresset för den gamla finska litteraturen. Men därvid måste anmärkas att, ehuru ali kunskap om och intresse för forntiden är lof-värd och glädjande, för den nationella och ädla riktning hvilken den förlänar forskningen i allmänhet, så är dock denna kunskap, detta intresse dödt, så snart icke däraf lefvande produkter utgå, i så måtto att den nya tiden och dess litteratur fotar sig på den gamlas grundval. — Och därföre, så länge icke öfver den gamla hednatidens sköna ruiner en ny, ur nutidens anda framgången litteratur slagit rötter — hvartill, vi måste erkänna det, utsikterna äro ganska klena — så länge måste vi betrakta vår vinst mera ur en historisk synpunkt, mera relatif till forntiden än till framtiden. — Hvad åter språkets uppblomstring beträffar, så är den endast temporär —• lik det lugn som uppstår på det ställe där tvenne motsatta strömmar mötas och som varar endast till dess endera blifver öfvermäktig. Sådant är vårt språks tillstånd, medan en strid uppkommit mellan den gamla inrotade svenska andan och språket, och den nya med