östkrland och västerland. i ;<) den kloka dygd, som sig för hvarje pust ses böja; därnäst om Nullitet — ej svenskan har ett ord för denna fromma dygd, den bästa på vår jord; därnäst Trängbröstighet, du af min sång skall prisas, förr åsnors arfvedel, nu hjältars lott och visas; och sen dig, Despotism, du hälsosamma töm, som håller allt vid makt, min sångmö ej förglöm! Samt sist för Sparsamhet, som orätt snålhet kallas, som önskar allas väl, blott eget framför allas, och glädes fördomsfritt om med en åm af bläck den spar en iprick in, din flygt, o sångmö, sträck! Såsom synes kommer han här åter en gång från den enskilda företeelsen till något allmänt: systemet. Men ur än allmännare och högre synpunkter betraktar han detta i dagbokens årsöfversikter. Ingen utländsk makt, säger han 1836, förmår bräcka den tve-höfdade örnens vingar, »så länge det absoluta enväldet, hvilket ensamt förmår sammanhålla en så ofantlig massa, i folkets ringare upplysning äger sitt fasta stöd». Men å andra sidan heter det 1837: »leke bajonetter och kulor och vapen — ingen militärmakt, huru väl organiserad den än må vara, kan motstå den tysta men oemotståndliga eröfring som en stigande bildning gör i nationernas inre. När denna för despotismen fruktansvärda lavin engång hinner öfver slavoner-nas land — ve kolossen då, om den icke är förberedd och i friare institutioner öppnat andrum för den inre och våldsamma makt, som annars skall spränga i spillror dess starkaste byggnad!» I Med beaktande af detta framtidsperspektiv tecknar han sedan det finska^folkets ställning. Hans uppfattning däraf är 1836 ännu ganska mörk.