dkt ftxska proc. rammkt. jord, det lärde vi troget af våra fäder. Och på vår blygsamma urna skall en fjärran framtid rista sin dom. Ack, blifve den mild!» Utförligast och bestämdast yttrar han sig dock 1840. »Hvarje tidehvarf har sina egenheter, sina skuggor och sina dagrar, vårt har äfvenledes sina. Vi lefva i egoismens och de materiella sträfvandenas dagar; båda dessa sidor äro hart nära med hvarandra förbundna. —- De små intressena hafva vuxit till stora, de fordom stora förkrympt till små. De största intressena äro individens enskilda; han erkänner inga större, arbetar, uppoffrar sig för inga högre. Det allmänna och Hela, mänsklighet, fädernesland, religion, äro föråldrade namn, om hvilka stundom uppbyggliga tal hållas och theorier uppgöras, men hvilka snart glömmas i tidens stora buller och brådska bort. Statsförfattningarna hafva nu också Gudskelof för det mesta kommit i så ordentligt skick och andakten blifvit så indelad, att hvar och en kan obehindradt sköta sig själf och blott stundom på tidningarna med förundran läsa att han har ett fädernesland och i kyrkan höra att han har en Gud. Så bekvämt må vi t. ex. hos oss. — Men om vi på andra orter tycka oss finna raka motsatsen, t. ex. i Sverige, där det för-skräckeligen rabulisteras och skrikes på riksens bästa, så låtom ej narra oss. Skrikhalsarna ha sina små funderingar hvar och en; de flesta välja fiska i grumligt vatten. Ord och phraser i ali ära, men handlingar äro bättre, äro de enda tillförlitliga — och huru se de ut? Iyikväl är det visst att hvar och en äger ett folk och ett fädernesland, och vi äge vårt. Finland är — som man fordom roade sig att derivera namnet — ett fint, ett godt land, och folket ett folk som duger. Det är ett