östkrland och västerland. i ;<) fattigt land och ett fattigt folk, men [Almqvist säger:] »att vara fattig, det är att vara hänvisad på sig själf». Fattigdomen var finnens skola från beg3rnnelsen, därföre är han vorden man för sig. —- Vore han blott så politiskt stark som han är moraliskt! Vi lössletos från Sverige, och det var kanhända godt; den yngre brödren var vuxen att komma ur skolan. Vi förenades med Ryssland — en strimma ljus i en värld af skymning — och försynen hade måhända sin stora mening därmed. Om hvilket annat land och folk som helst, förenadt med ett öfver 40 gånger större, vore hoppet förloradt. Det lilla skulle uppslukas, öfversvämmas, dess nationalitet gå under och dess bildning förlora sig i det omätliga mörkret utan att förmå skingra det. Men Finland stod mer än sex och ett halft århundrade under Sveriges förmynderskap, emottog sin religion och sin bildning helt och hållet därifrån, styrdes af svenskar och stod oupphörligt i närmaste samband med deras språk och seder — och förblef ändock Finland, ett folk för sig med eget språk och nationalitet. Så utgöra de förflutna dagarna de kommandes hopp och tröst. — Men skola Rysslands beherskare så grannt aga som fordom Sveriges konungar behandla det folk försynen lagt i deras vårdande hand? — Skola de kunna och vilja hindra att vi icke öfversvämmas af ryska colonister och därigenom blifva hvad Viborgs län redan blifvit: ett mellanting, ett grummel af båda nationerna? Skola de med bästa vilja kunna afstyra alla sina Zakrevskers tilltag? — Och skola de ej bland oss själfva finna män beredvilliga att offra allt för sin snikenhet eller sin ärelystnad, och mot den gode monarchens vilja förråda, sälja, förstöra sitt eget land?