österland och v a stekt, \xd. med svärdet brutet, fängslad arm och kufvad vrede i sin barm. — Men Svea, stängd bak strandens häll, förgäfves gret på västanfjälL — Där står lion än, den hjältemö, och blickar ut åt Bottensjö en längtans blick, men vågen bär dess hälsning än till Finlands skär. Såsom synes betraktar han här ännu förhållandet mellan de båda landen så godt som uteslutande ur de synpunkter han fått från Tegnér och sannolikt äfven från Isings Gylfe. Det är historiens och poesins Svea han besjunger. Men den längtan han själf kände att få komma till Sverige har säkerligen ännu en annan källa: de berättelser han i hemtrakten hört om Stockholm och dess herrligheter. »Där är Sverige: ack att dit få fara!» hade redan Franzén i sin barndom tänkt (inledningsdikten till Columbus). Och under den oroliga hösten 1837 var Topelius verkligen mycket böjd för att resa till Uppsala och fortsätta sina studier där. Anmärkningsvärdt är emellertid, att i den dikt vi just anfört han säger sig vilja komma till Sverige för att »se om än den unga värld är sina gamla minnen värd». Och redan i augusti samma år, då han erfar att Riddarholmskyrkan antändts af åskslag och brunnit, skrifver han: »Det ser ut som om det vanartade Sverige icke mer vore värdigt att förvara sina största hjältars ben.» Verklighet och dikt börja strida mot hvarandra. Orsaken härtill får man väl till icke ringa del söka i hans intresserade studium af den svenska pressen,