136 det finska programmet. hvars ton säkerligen bidrog till att allt mera öka och stärka känslan af att svenskarne ej mera voro det hjältefolk han i historien beundrat. Åtskilliga af de samhällsfrågor, om hvilka man stred i Sverige, voro honom ock förmodligen likgiltiga, och så kan han i sin öfversikt för 1840 tala om »Sveriges tillkonstlade orolighetsanda» och om huru det »förskräckeligen rabulisteras» i detta land. Det kan tilläggas, såsom synnerligen betecknande, att äfven Cygnæus, då han i sin promotionsdikt vid jubelfesten hyllar Pehr Brahes minne, som motsats till »grefvens tid» ställer huru i samtiden »gastlik smädarn kramar i sin famn lians riddarnamn» — åsyftande angreppen. mot Carl Johans gunstling Magnus Brahe. — Å andra sidan fick vid denna fest känslan af den andliga förbindelsen med Sverige icke någon särskild väckelse. De svenska studenternas resa förhindrades, och då blefvo äfven professorerna borta. Franzén, hvilken representerade Svenska akademien, hyllades dock främst som finne, och Uppsala universitets representant Schröder var ej mannen att hos ungdomen väcka känslan af en verklig akademisk förbrödring på den gemensamma kulturens grund. Han lofvade (2 : 201) »säga sina landsmän att det fanns finska hjärtan som, lika med deras, klappade högt för det sanna, ädla och sköna» — något som han kunnat säga om hvilket annat universitet som helst. Den mening Topelius hyste om den svenska pressen framträder sedan rätt skarpt år 1842, tack vare hans sympatier för Almqvist. Han skrifver i tidningen: »Från andra sidan hafvet, från Mälarns vackra, lifliga stränder ljuder ett larmskri vidt omkring, och med