österI.VND och västereand. såsom deltagare i mötet hade kommit att intaga en skef ställning, ifall han därvid skulle, som det heter i öster-bottningarnas protokoll, »med härvarande studenters tacito consensu [— tysta bifall] representera Helsingfors universitet». Ty att såsom tillhörande universitetet få pass för resa till Sverige, det var vid denna tid ingen lätt sak. I hvarje händelse skulle tillstånd till resan begäras hos kansler i Petersburg och konsistorium dessförinnan behandla saken samt till- eller afstyrka ansökan, och allt detta hade ej kunnat undangöras så hastigt, att man hunnit till Uppsala till den 5 juni, då mötet skulle äga rum. De som reste till mötet utbegärde därför hos rektor sina akademiska betyg, och så gjorde äfven Topelius medan han ännu tänkte på att taga del däri. Den 29 maj utfick han betygen och kände sig »liksom snopen, liksom nedstött från en höjd — jag är ju ingenting nu». Emellertid hade rektor äfven för honom framställt det betänkliga i att de resande vid mötet skulle betraktas som representanter eller ens som studenter från Helsingfors, oaktadt de, då de utfått sina betyg, ej mera tillhörde universitetet. Detta kunde anses som ett öfverskridande af deras privilegier, och det kunde hända att hinder skulle möta deras återmottagande. Så gick det också verkligen, på kanslers befallning, med dem som reste till mötet, och först efter någon tid blefvo de åter inskrifna. » Den risk de finska deltagarne i mötet sålunda ådrogo sig föranledde i Sverige allehanda rykten, hvilka sökte sig väg äfven till ett par landsortstidningar genom deras korrespondenter i Stockholm. Och så berättar en af