österland och västerland betrakta de finska studenterna som rymmare? Om han, såsom lätt kunnat ske, af aktning för publicistisk sanning —■ och det må tilläggas: af en liten grannlagenhet mot främlingar —■ innan han publicerade löpande rykten, på kongl, poliskammaren i Stockholm öfvertygat sig det samtliga här vistande finska studenter äro i laga ordning förpassade —■ så hade en stor del af den myckna sorgsenheten lyckligen undanröjts.» — Bägge korres-pondenternes uppgifter voro, säges det, »rent af diktade». Hvad dock finnarne ej kunde göra något åt var den färg tidningarna gåfvo åt sina referat af själfva mötet och särskildt af den fest som dagen efter detsamma, den 6 juni, firades i Stockholm (Vauxhallen på Djurgården). Aftonbladet förtäljer därom sakenligt: »Hr komminister Mellin föreslog en skål på vers för Helsingfors universitet och dess ungdom samt vidrörde därvid det forna kära syskonskapet mellan Sverige och Finland — hans barndoms hem — och det samband som ännu fortfar mellan de båda folken, genom gemensamhet i språk och litteratur. Detta besvarades af en student från Helsingfors i några ord, hvari han förklarade att finnarne aldrig skulle glömma att fröet till deras bildning och andliga lif kommit härifrån, men undvek att vidröra något annat förhållande.» Men Dagligt Allehanda berättar att Mellins tal »besvarades med några få afbrutna stancer af en finsk studerande . . Hela talet liknade en djup suck: orden liksom kväfdes af tillbakahållna tårar samt slutade med en önskan: Iyefve Sverige! I sanning, det låg något dystert, melankoliskt i denna tystnad eller rättare dessa kväfda ljud! Också var detta intryck så allmänt, att (vi veta dock ej om af denna eller någon [annan]