136 det finska programmet. Med fog kan han salunda sluta dessa sina uttalanden om svenskarne med följande ord: »Jag älskar att blicka öfver det hela, Mademoiselle. Det är väl ofta nog en tråkig vana; jag skall en annan gång söka bortlägga den.» Men denna vana bortlade han nog aldrig, därtill var den för djupt rotad i hans författarindividualitet. Den följer honom äfven på historiens fält (se 2 : 432), och vi ha sett huru många uttryck den tar sig i hans publi-cistik. Från enskildheterna sökte han sig alltid till en allmännare synpunkt, därifrån han kunde »sammanfatta taflan i en blick».