östkrland och västerland. i ;<) Också är hans omdöme ej på långt när så kategoriskt som Stenbäcks. Och härtill medverkar redan den stil, i hvilken hans resebref äro hållna. Han skref dem till en fingerad »Mademoiselle Marie», äfven här sålunda bibehållande den novel-listiska form. han så gärna använde för sina uttalanden i tidningen. Och så kan han genast börja med att säga sin Marie, som bedt honom om några teckningar från Sverige: »Jag ville säga er att jag ritar illa och mycket flyktigt, att tiden ej tillåtit mig fixera föremålen på långt när så noggrant som jag önskat, att min blick öfver de flyende vuerna väl ofta varit ensidig och skef, att . . . förlåt, er blick gör mig stum. Ni, som är så god, skall ej tänka på allt det där.» Denna reservation följes af flere andra. »Ni torde kanske med något misstroende höra en främling tala så där om Stockholm efter blott några få veckors vistelse där.» Men »det öppna och förekommande i svenskens väsende» gör »att man har honom så till sägande i en blick», och bref skrif våren åberopar hvad de säga, som känna Stockholm bättre än han. I den karakteristik han ger framlyser dock i alla fall att han finner både naturen och folklynnet i Sverige afvika från hvad han sett i sitt eget land. Svenskarne äro för honom »ett folk stolt, nästan för stolt öfver historiska minnen, men gärna hemfallet under det närvarande ögonblickets intressen, både små och stora —■ för öfrigt ett redligt, gästfritt och kraftfullt folk, snarböjdt för handling, otåligt, själfrådigt, demokratiskt ömtåligt, samt bekajadt med åtskilliga fördomar, hvilka jag här ej är sinnad specificera.»