I 8 2 det finska programmet. och omskärning». Så »kunde man få ett stöd för den maxim, att storfurstendömet är ett vida friare land än den forna svenska provinsen». Och »opiidrucken af denna bedrägliga, tankeförvridna illusion slumrar den finska aristokratien [!] under behagliga drömmar om nutid och framtid, ej olik Argus söfd af Hermesflöjten, söfd för att aldrig vakna åter, döfvad, med tillåtelse att framgent få stråla i stjärten på en påfågel. Detta är ungefärligen lika slugt som att bygga luftslott för "framtida sällhet mellan tänderna på en tiger.» Följer så en utflykt om allmogens uppfattning af saken. Somliga förstå och några förklara att de äro själf herskarens undersåtar; hos andra lefva de svenska sympatierna kvar. Sedan fortsättes: »Den finska börds- och ämbetsmanna-aristokratiens förnämsta sakförare äro dock icke optimaterna själfva, utan den samfundsklass som för den högre bildningens talan, Finlands litteratörer. Bland dem har, verkligen post festum, uppstått ett barnsligt illfänande efter nationalitet, ett idkeligt upprepande af detta i ryska rikets länder fullkomligt betydelselösa ord, ett bullrande därmed i alla vinklar och vrår, liksom i Kalevala, då Ukko väsnas ifrån granen, Palvonen från videbusken, Virokannas ifrån stubben, med ett ord, ett gräseligt exempel på själfbedrägeri, kändt under namnet fennomani, hvarmed man tror sig åstadkomma stora ting, läka sår, döfva svärd och hindra den gigantiska hand, som omfattar Finland, att klämma hårdare till.