nationaliteten . 193 Vi hafva just nu framför oss en med imprimatur utstofferad österbottnisk produkt, titulerad Joukahai-nen, däri en herr Z. Topelius, i en afhandling kallad Äger finska folket en historie? efter en vidlyftig och motsägande argumentation kommer till den slutsats, »att finska folket sedan 1809 äger hvad det hittills icke ägt — en historie», samt att allt hvad sig emellan 1157 och 1809 tilldragit är »förhistoriskt». Finlands historia, heter det, afklipptes genom svenska vapnen och .... och ... ja, gissa .... christendomen. Bra ledsamt, särdeles det senare historiekväsande hindret. Sedan har finska folkets tillvaro, under den sexhundraåriga svensktiden, varit endast en skolgång. Vi beklaga blott att ännu så är och alltid skall förblifva, med den skillnaden att finska folket baklänges krupit ur en skola med fri ämnesläsning och in i ett af den gamla pen-nalismens gymnasier. Naivt nog förklarar författaren ock under loppet af sin afhandling, att finska folkets historia ännu i denna stund icke kan skrifvas. Vi medgifva riktigheten af detta erkännande och skulle blott vilja hafva det förtydligadt sålunda, att finska folkets historia i denna stund mindre än någonsin kan skrifvas.» Härefter medges att visserligen Finland före 1809 lika litet som någon annan del af Sveriges rike ägt en särskild historia. Men dessa andra delar begära ej heller att äga en sådan, oaktadt de ock haft enhvar »sin lilla anthologi af saga, sägn och sång» ja till och med några sitt eget språk. Och så låter Silverstolpe sin tankeflykt kulminera i följande dråpliga utfall mot — den blifvande författaren af Fältskärns berättelser. 13