det finska programmet. Castrén. För den fosterländskt-historiska forskningen ägde han blott hån. Ytterligare må nämnas att han i en anmälan af Jou-kahainens andra häfte säger: »Man torde få anse herr Topelii förhoppningar för finska historien efter 1809 något sangviniska. Sant är väl, att folkets inre historia genom detta års händelser vunnit sin fullständighet, så att äfven dess lagstiftning och styrelse numera de jure är dess egen. En följd häraf har varit att tanken på en nationell bildning vaknat, och när denna hunnit den utveckling, att något dess inflytande på den allmänna europeiska kan blifva märkbart, då skulle Finland äfven äga en yttre historia». Alltid det ena och samma »enda nödvändiga», verkan utåt. Och märkeligt är att se huru han härmed ställer sig på en ståndpunkt som närmar sig de nyss nämnde svenska granskarnes. Beträffande desses öfriga uttalanden är Saima dock engång för unders skull ense med kollegerne i pressen: äfven Helsingfors Morgonblad och Åbo Underrättelser klaga öfver den obekantskap med finska förhållanden som råder i Sverige. Snellman yttrar därom: »I Sverige äro äfven de vetenskapligt bildade så okunnige i allt hvad Finland rörer, att man väl finner huru denna okunnighet är ett arf redan från tiden af de båda ländernas förening, om den också kanske yttermera tilltagit sedan 1809.» Ja han påstår: »Den allmänna tron i Sverige är att »finskan» lefver på sin höjd som ett löjligt idiom af svenskan, att »kutaa! hourou mår tu?» o. s. v. är finnens språk.» Tillägga vi nu att Snellman råkade i delo med Runeberg om Kung Fjalar, med Tengström om Porthan, med Nordström om skogshushållning, med Collan om