det enda nödvändiga. 225 För Snellman är alltså »bildning» detsamma som aflägsnande från naturen och på samma gång obetingadt ett framsteg. Ty »ett förnuftigt väsende höfves det väl att till bildningen hysa förtröstan, att fast tro det mänskligheten fortskrider i förädling.» Topelius åter beklagade att mänskligheten aflägsnat sig så långt från naturen, »vår gemensamma moder» (s. 111). Härmed kom Snellman i opposition äfven mot Lönnrot, då denne framhöll att folkdiktningen i vissa afseenden stod framom konstdiktningen. Något sådant var, menade han, icke möjligt. Ty »i andens värld är icke det yppersta det som står naturen närmast, utan det som närmast öfverensstämmer med andens natur». Hvad angår religiositeten hos folket, förklarar han i bref till Tengström att kristendomen hos massan från begynnelsen varit blott formelväsende. Vidare: då han påstod att Finland icke ägde någon nationallitteratur, förutsåg han invändningen att »vi i den finska poesin äga en litteratur som kan sägas omfatta hela det gebit vi antagit tillhöra nationallitteraturen». Men en sådan invändning vore, säger Snellman, »barnslig». »Ty en sekler gammal och för lika tid tillbaka afslutad litteratur uttalar förgångna släktens andlighet, icke den lefvande närvarande nationens.» Den tanke som lifvade Topelius, och som sedan i så rikt mått förverkligats i Finland både på svenska och finska, den att på den gamla runans grund en ny litteratur kunde uppspira, den var för Snellman alldeles främmande. Ej ens det åt finskan egnade vetenskapliga arbetet fann i och för sig nåd inför hans ögon. Utan national-medvetande var det blott »skolkram», skrifver han till 15