248 « det finska programmet. Slikt öfverflöd på brist ett ringa fel dock är emot den klena skörd, som tankens drifhus när. Ha vi ens tankar — vi, som ingenting författa? Ha vi väj bildning, säg? — man kan till döds sig skratta: i Tyskland på en dag skrifs mer än här på år; där på författare man trampar hvar man går. Men här med mikroskop man får de herrar leta, söm tro sig skyldiga att skrifva allt de veta, och litet mer därtill — ehur det ädelt är att skrifva oförskräckt hvad ingen köpa plär. Alltså: ej bildning finns och ett fantom är pressen, så framt vi ej ha mod att kläcka kapp med gässen Ett universitet vi ha — man må just le! — hvars störste man, Porthan,'var blott »en samlare», en liten välment karl, som blott förstod att klutta, men ej med extrapost framom sin tid att skutta —• ett universitet, hvars arfsynd vara lär, att det i T3rskland ej, men uti Finland är. I våra läroverk hvad finns väl (utom brister), som kunde mäta sig med Preussens gymnasister? Här läses ingenting och ingenting här görs, här skrifves ingenting och ingenting här rörs; jag högt bedyra vill, fast allt jag nu ej minnes: att mer än hvad här finns är hvad här icke finnes, ty allt är ingenting, och därmed punkt och slut. * Men — ingenting är allt? — Tyd mig den gåta ut! Så hör! i detta ras af ramlande ruiner, i detta Intets svalg en räddningslampa skiner, en kruttorr fläck står kvar i detta haf af dy.