skaldesyner. 299 han städse vädjade. Och en representant för dessa känslor såg han i kvinnan, hvilken var mindre egoistisk än mannen, kunde »gifva allt och begära intet». Men när han här säger att »fosterlandskärleken aldrig läres som en utanläxa, medan en enkel visa, en vacker saga stannar outplånligt kvar i barnets minne», då är detta redan det klart uttalade programmet för hvad han själf framdeles skulle ha att säga till barnen. Och hvilken betydelse han tillmäter dessa, när det gäller fosterlandet, det synes då han följande år omtalar att tre gossar om 11—14 år en vacker söndag försvunnit från sina hem, anträffats bortom Borgå och bekänt sig tillhöra ett förbund, bildadt bland skolungdomen i fosterländskt syfte. Medlemmarne hade nämligen med ed förbundit sig att bege sig i väg till det inre af landet för att »i tre års tid studera finska språket och folklynnet och sedan uppträda som nya Lönnrotar och Castréner för språkets och nationalitetens heliga sak». Häri ser han »något förmer än ett vanligt pojkstreck»; företaget »med ali sin naiva obetänksamhet» ger ett exempel på huru »alla stora idéer, som genomblixtrat folken och mänskligheten, just därigenom visat sig såsom pulsslag af tidens hj ärt ådror, att de i sin trollkrets indragit äfven den växande ungdomen, ja själfva barndomen». Aldrig har man sett detta så i stort, som då skaror äf barn fordom tågade ut för att eröfra det heliga landet. Och »äfven den nationella frågan visar ett heligt land att eröfra i morgonländerna af andens värld; hvarföre skulle icke hänförelsen äfven där få makt öfver den yngsta ungdomen?»